Josefine Hektor (1997) är född och uppvuxen i Falköping där handlingen i "Sömmerskorna" utspelar sig. Hon har sedan högstadiet arbetat som reporter på flertalet lokaltidningar. 

Det här är hennes debutroman. 

"I takt med att bibliotekets hyllor blev allt lägre, med mina mått mätt, formades den fysiska längtan efter att skriva något eget. Pusseldeckare som doppats i engelskt te, polisiära kriminalare och spänningsromaner som får nackhåren att resa sig, hade haft min fulla uppmärksamhet sedan jag var stor nog att begripa de matta sidornas innebörd. Att manliga, medelålders kommissarier lyckades komma undan med både trassliga relationer och tjänstefel i sin jakt på gåtans lösning var snarare regel än undantag, och någonstans bland alla underarmslånga lånekvitton växte lusten hos mitt 15-åriga jag att göra tvärtom. Att låta berättelsen kretsa kring en arbetslös, ung tjej med prickar i brottsregistret, ångest, ätstörningar och en medioker tillvaro hemma hos sin utförsäkrade mamma. 

Trots att det har gått åtta år sedan jag skrev den första, trevande och förmodligen helt värdelösa raden, blir jag fortfarande som en glad hundvalp när jag tänker på Martina Lindh, hjärnspöket som knep huvudrollen i min roman. Jag har levt med henne i skrivbordslådan så länge att för mig har hon blivit som en avlägsen brevvän jag aldrig träffat. Som andas och tänker och vägrar att lyssna på mina välvilliga råd.

Så hur hamnade hon i en härva av gamla synder, öde fabrikslokaler och försvunna sömmerskor? Det är verkligen knepigt att förstå samtiden, men desto lättare att snegla bakåt med facit i ena handen och svartvita fotografier i den andra. Textilindustrins uppgång och fall är ett fascinerande stycke historia, totalt främmande för en nittiotalist vars sydda stuprörsjeans bara blivit till någonstans långt, långt borta. Tanken på att det fanns en tid då de sedan länge nedlagda syfabrikerna i min hemstad dånade av matarfötter som sydde på ackord, en yrkeskår av kvinnor som valde mellan att stanna hemma och sambeskatta, och den tystnad som följde, gjorde det omöjligt att låta bli.

Kombinationen av Martina, tekokrisen och rädslan för att ljudlöst försvinna, den som jag är övertygad om bor i oss alla, blev ”Sömmerskorna”. Nu finns till slut den där berättelsen som jag själv letade efter en gång. Som bok, med pärmar, sidnummer och rygg, och jag hoppas av hela mitt hjärta att den är till belåtenhet."

- Josefine Hektor