Josefine Hektor (1997) är född och uppvuxen i Falköping där handlingen i hennes två första romaner utspelar sig. Till vardags jobbar hon som journalist och har genom åren arbetat på en rad lokaltidningar, för att numera jobba som reporter på SVT.
Hemtraktens nedlagda syfabriker – de öde industrilokaler där lysrören hänger ur lampkropparna och dammet ligger tjockt – har alltid kittlat Josefine Hektors fantasi. Som 15-åring började hon skriva sin debutroman, fast besluten om att ge liv åt de kvinnor som klätt det här landet.
Åtta år senare släpptes debutromanen; Sömmerskorna. En deckare som kastar läsaren tillbaka till 1969 och den hårt ansatta textilindustrin.
– Tanken på att det fanns en tid då dessa platser dånade av matarfötter som sydde på ackord, en yrkeskår av kvinnor som valde mellan att stanna hemma och sambeskatta – och den tystnad som följde, gjorde det omöjligt att stå emot lusten att skriva om det, säger Hektor.
Tekokrisens brutalitet där tusentals kvinnor blev överflödiga i branschen från en dag till en annan utgör scenografin i romanen som kretsar kring två 50 år gamla försvinnanden.
– Textilindustrins uppgång och fall är en fascinerande berättelse, totalt främmande för en nittiotalist vars sydda stuprörsjeans bara blivit till någonstans långt, långt borta. När jag berättar om tekokrisen för folk i min ålder så har de flesta aldrig hört talas om den. Just därför hoppas jag att en deckare kan väcka intresse för epoken och få folk att reflektera över dagens klädindustri, för mycket är sig likt även om ”made in”-lappen är en annan.
"Längtar efter att få umgås med dem"
Huvudkaraktären Martina Lindh skiljer sig från deckargenrens arketyp och är en ung, arbetslös tjej med prickar i brottsregistret, ångest, ätstörningar och en medioker tillvaro hemma hos sin utförsäkrade mamma.
– Jag är otroligt hemkär och för mig finns det en otrolig stolthet i att försöka skildra de där platserna som kanske inte ser mycket ut för världen. Samtidigt utforskar böckerna om Martina vad som händer om man hamnar utanför det sammanhang som ofta finns i små städer. Kan man verkligen bli fri från sitt rykte, och hur möter man en omgivning som dömer istället för att förstå?
Tillsammans med den pensionerade polisen Rolf som plågas mer av sin ensamhet än han vill erkänna, utvecklas en udda vänskap som tvingar dem båda att konfrontera sina egna brister.
– Det är märkligt hur mycket man kan ömma för sina karaktärer. Både Rolf och Martina har en tendens att sabotera för sig själva och som författare är det otroligt stimulerande att utforska vad som händer när två orubbliga personligheter tvingas sänka garden, säger Hektor.
Militära hemligheter på campingen
Så fort Sömmerskorna landade på butikshyllorna började Josefine Hektor att skriva på uppföljaren. Sedan dess har Sveriges beredskap under kalla kriget – med mob-förråd, skyddsrum och påverkansoperationer från främmande makt – blivit skrämmande aktuellt.
Inspirationen till Skyddsrummet som delvis utspelar sig på en camping i Falköping sommaren 1986, har hon hämtat från en av landets hemligaste och under en period viktigaste militärbaser; stridsledningsplats Björn. Från barackerna i den anspråkslösa skogsdungen utanför Skara var det tänkt att ett hundratal försvarsanställda skulle styra svenskt attackflyg vid en eventuell invasion.
– Det är svindlande att tänka på hur lite vi vet om vad som gömmer sig i våra skogar – bakom rostiga hänglås, övergivna skjul och de där luckorna i marken som man ibland får syn på under svamppromenaden. Denna aningslöshet kittlade min fantasi och fick mig att fundera kring vad som skulle hända om man började misstänka att omgivningen inte är vad den utger sig för att vara, säger Josefine Hektor.
Boken tar också avstamp i den polska fackrörelsen Solidaritet och kommunismens fall i Östeuropa under 80-talet.
Fem snabba
Skriva eller läsa?
– Skriva, helt klart. Det är nog det som skiljer författare från bokälskare. Visst älskar jag att läsa, men det är svårt att låta bli att analysera språket, styckeindelningen, tempot… allt det där som man inte tänker på om man inte själv strävar efter att göra samma sak. Så jag har nog lite svårt att ta av mig de glasögonen, samtidigt som längtan efter att få sätta mig med mitt eget manus alltid finns där.
Kreativ på morgonen eller kvällen?
– Jag har haft som rutin i flera år att gå upp klockan 05 och skriva ett par timmar innan jobbet, så jag skulle säga morgonen. Kanske beror det på att jag är för trött för att tvivla på mig själv eller överanalysera då, men jag brukar hitta ett fokus och flow på morgonen som är svårt att återskapa när man kommer hem från jobbet om kvällarna.
Hur kommer du på karaktärerna och berättelsen?
– Jag önskar att jag själv visste det. Det är som att allt man hör, ser och känner kastas runt i en tombola, och ut kommer en massa idéer. Det är när man lyckas väva ihop de där lösa trådarna och jag känner pirret i magen som jag vet att jag är något på spåren, men ibland räcker det med en blöt disktrasa och någon som blir påbackad på stan för att jag ska komma på en scen.
Vad är jobbigast i skrivprocessen?
– Jag skulle inte säga att något är jobbigt – men det mest nervkittlande är boksläppet, utan tvekan. Fram till det ögonblicket är skrivandet ganska mycket skyddad verkstad, men när boken finns i bokhandeln och andras händer är den plötsligt inte bara "min" längre. Det är både nervöst och helt fantastiskt.
Vad vill du att läsarna ska känna?
– Jag hoppas att mina böcker ska flytta läsaren i tid och rum. Precis som all underhållning är böcker en slags verklighetsflykt, med skillnaden att läsaren skapar filmen för sitt inre och det tycker jag är så himla häftigt. För mig är läsandet en så stark upplevelse, och genom böckerna om Martina Lindh hoppas jag ge läsarna nya perspektiv som kanske gör att man ser omgivningen med lite mer förlåtande ögon.
Copyright © Alla rättigheter förbehållna
